BloggNytt

NEJ MEN NU TYCKER JAG
DET BÖRJAR LIKNA ANKSKIT HÖRRNI

NEJ MEN NU TYCKER JAG DET BÖRJAR LIKNA ANKSKIT HÖRRNI

Det börjar likna ankskit. Vi har nått mitten av april och jag har då aldrig varit med om något liknande. Varje kväll tänker jag att imorgon måste vi väl i alla fall få en lugnare dag, och varje ny morgon tynar den optimismen bort i takt med att nattens nyheter lyser upp min skärm.

Det går inte att polera det här eländet och hoppas på att det ska se bättre ut. 

Det värsta, tycker jag nog ändå, är att det ser (nästan) lika illa ut överallt. Visst, vissa länder verkar ha ett större antal sjuka och andra länder verkar helt enkelt inte ha någon koll. Antingen har de verkligen ingen katastrofberedskap alls, vilket verkar lite svårt att tro; eller så har de kallsinnigt räknat på saken och kommit fram till att det kan vara ekonomiskt fördelaktigt att låta “naturen ha sin gång.”

Nej, men jag tycker verkligen det börjar likna ankskit, hörrni.

Lever vi verkligen i en tid då de fasor våra mor- och farföräldrar vittnade om kommer tillbaka? Och om det är så – Lever vi verkligen i en tid där mellan 25 och 50 procent av befolkningen tycker att det är okej? 

Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag har så otroligt svårt att förstå att någon enda människa på fullaste allvar tyckeratt det är okej om andra människor far illa. Om de lider, plågas och dör. Om deras barn inte har mat i magen eller kläder på kroppen. Denna totala avsaknad av medmänsklighet skrämmer mig mer än jag har ord att förklara.

Suck!

Om du hittat hit till det här inlägget gissar jag att du vet att 2020 för mig var tänkt att bli det år då jag skulle jobba på att flytta mina bloggar, och alla mina andra texter, till egna domäner här på mitt fiktiva piratskepp. Och det gör jag ju också, om vi ska vara petnoga, men det var inte så här jag hade föreställt mig att det skulle se ut.

Å ena sidan är jag hela tiden tacksam att jag har det här monsterprojektet att streta vidare med. Det hindrar mig från att sugas in i nyhetsflödet eller att, vilket ibland känns som om det hade varit ett troligare alternativ, helt apatiskt ligga här i min säng och stirra i taket. 

Det gör obegripligt ont att handskas med så mycket sorg, smärta och elände vareviga dag.

Samtidigt finner jag ro och vila i mitt arbete. Det innehåller många monotona arbetsmoment där jag i princip sitter och laddar ner, eller upp, filer och sorterar in dem i mappar som (förhoppningsvis) kommer att hjälpa mig att hålla reda på vad jag har och var det är tänkt att de ska publiceras. Andra stunder är det sidbyggande eller sidunderhåll som också är ett monotont arbete som jag loggar i excel-ark för att minnas vad jag gjort och vad som ska göras.

Mina bästa stunder är dock mina dagliga videosamtal med barnbarnet och när jag plockar upp någon gammal text ur mina arkiv för att läsa, minnas och (eventuellt) redigera så att den passar in i det nya format jag skapar här.

Som så ofta i mitt liv, när jag ser på tillvaron i det perspektiv jag befinner mig i, tänker jag på vilken tur jag har trots allt. 

Det skulle kunna vara riktigt illa dygnet runt, men istället har försynen placerat mig i en situation där jag får varva det svåra och eländiga med stunder där jag istället finner ro och glädje i det lilla. Det är verkligen en ynnest.

Och med den tanken främst i mitt sinne ska jag nu återgå till mitt arbete. Fort går det inte, men det går framåt. Och trots allt är jag fortfarande hoppfull. Får jag vara coronafri så att jag kan fortsätta mitt dagliga värv så kommer Växthusets små drivbänkar att börja producera artiklar om personlig utveckling framemot  höstkanten. (Jag har ett “drömdatum” på hjärnan, så vi får de om jag fixar det.) 

Innan årsskiftet hoppas jag även kunna påbörja arbetet med att sätta upp, och öppna, de olika underdomänerna för företags-, livs- och skrivcoachning. Så nu avbryter jag denna lilla paus och kör vidare

Kram, min vän, och tack för att du tittade in!

//Evalena🌱