BloggNytt

MEN HAR DU SETT PÅ GRÖNE?
NU ÄR DET ALLT BRA NÄRA DU!

MEN HAR DU SETT PÅ GRÖNE? NU ÄR DET ALLT BRA NÄRA DU!

Men har du sett på gröne! Idag är det sex månader sedan jag skrev mitt första smyginlägg på den då helt vita väggen här inne. Det var som en annan tid då. Visst, vi hade redan sett skrämmande rapporter från ett virushärjat område i Kina. Men vi hade också hört våra egna förståsigpåare säga att det minsann inte fanns någon anledning för oss att oroa våra söta små huvuden med tankar på något Kina-virus.

De är bra dumma ibland för det mesta de som borde veta bättre.

I skedisvärlden [1] har vi något av ett kup-sinne [2] beträffande rykten om sjukdomar och annat elände som kan tänkas utgöra ett hot mot mänskligheten och dess hälsostatus. Inte för att vi lider av någon slags kollektiv det-händer-bara-oss-melankoli, utan snarare för att all slags elände som kan tänkas få mänskligheten på fall har en tendens att slå etterr värre mot våra medlemmar. Och i de stunder vi som mest behöver kunna förlita oss på vårt samhälles hjälp och stöd har, historiskt sett, samhället svarat med att vända oss ryggen.

Kanske är det inte helt orimligt, mot den bakgrunden, att vår oro i situationer som dessa brukar stå i direkt proportion till hur ihärdigt samhällets förståsigpåare intygar att vi inte behöver bry oss. Att här inte finns något att se. Och detta var inget undantag.

I januari tittade England, och världen i övrigt så vitt jag kan se, på Kina och såg ett internt problem som sade mer om Kina och kineserna än om det moderna samhällets förmåga att hantera en pandemi. Det snackades om våtmarknader och vad för slags folk som käkar fladdermöss, men inte särskilt mycket om vad vi skulle ta oss till om/när viruset började härja bland oss “civiliserade” européer. Men vi skedisar hade redan börjat diskutera isolering och det som idag ofta kallas prepping [3].  

Jo, jag raljerar en smula, men det var så det var. 

När brevet från vår Nationella HälsoService (NHS) kom i mitten mars behövde jag inte vidta några nya säkerhetsåtgärder för egen del. Jag hade redan, liksom många andra av mina skedisvänner, isolerat mig för att undvika coronasmittan. Det var snarare för de familjemedlemmar som bor med mig som NHS-brevet innebar en stor förändring. För här stod det nu i klartext att jag förväntades isolera mig i sex månader, till att börja med, och att alla som hade för avsikt att leva tillsammans med mig hade två alternativ.

Alternativ 1 innebar att de skulle följa en rigorös säkerhetsrutin som, i stort sett, innebar att vi skulle hålla oss ifrån varandra. Vi skulle ha separata badrum, eller ett system för att desinfektera alla badrumsytor, byta handdukar etc efter varje besök. Vi skulle ha ett minutiöst saneringsprotokoll i köket så att inga ytor, inga produkter eller koppar, fat etc. skulle kunna sprida smitta. Vi kunde bara vara i samma rum i korta stunder och bara om vi använde skyddsutrustning och såg till att ventilera utrymmet noggrant.  

Ja, du ser ju.

Det finns säkert familjer som kan leva, eller tvingas leva, så här; men vi kan väl säga som så att i denna skara av bohemiska konstnärssjälar är petimäterprotokoll inte direkt något vi behärskar. Med ett undantag. Intensivsjuksköterskesonen har örnkoll på allt vad bacillusker, riskanalys, smittspridning och annat som man kan behöva begripa sig på i tider som dessa. Och han sade att det var Alternativ 1 som skulle gälla för oss. 

Eller sade och sade. Nu gjorde jag honom e oförtjänt otjänst. Han skulle aldrig säga så. Han förklarar nogsamt vad alternativen är och vad han kan se för för- och nackdelar med dem. Men han brukar vara npga med att påpeka att det är mitt hem och, därmed, mitt beslut. Men jag är ju inte dum (inte på det viset i alla fall), så det är klart att jag gör som han säger.

Alternativ 1 fick det bli.

Nu har vi varit isolerade i tre månader. Det är tolv veckor sedan någon kom in i, eller gick ut ur, vårt hus. Varor levereras till, och lämnas utanför, vår dörr av människor i skyddsmundering. Vi har svårt att få tag i mat. Mycket är utsålt och mycket är dyrare än vad vi är vana vid. Men vi får äta, jag får mina mediciner (med ett undantag) och vi är tillsammans. På många sätt har vi det bättre än vad jag hade kunna ana och jag är evinnerligt tacksam för det.

Så jag fortsätter göra det jag kan. Jag hjälper de jag kan hjälpa och jag fortsätter jobba på att få mitt bloggskepp redo för vår jungfruresa. Om du gillar mönster, kanske du kan se att jag skrev de inlägg som finns här nu 15 januari och 15 april. Idag, 15 juli kommer inlägg nummer tre (det jag filar på nu) och efter det är drömmen att vi ska kunna se ett bloggflöde så sakteliga fylla hyllor och väggar här inne från 15 oktober. 

Fixar jag det kanske Växthuset, kan öppna dörrarna för allmänheten från 15 januari 2021.

Jag är lite småmagisk av mig och gillar siffersymbolik och andra små detaljer som gör tillvaron bättre. Som godhet till exempel. Jag tror vi börjar vår resa med att prata om godhet. Inte i någon av coachingkabinerna, utan här i coachingsoffan. 

Vad säger du? Ska vi satsa på 15 oktober? Och tre månader av corona-anpassat mingel, småprat och fingermat här i foajén (där alla kan vara med) innan vi öppnar de mer ämnesspecifika coachingkabinerna? 

Topp, då kör vi på det!

Då gnor jag vidare och försöker ordna så att vi kan ses här då. Kram, min vän, och tack för besöket!

//Evalena🌱

PSSST!

      1. Skedisvärlden, eller Spoonieversum, är mitt namn för den parallella värld dit alla vi opassliga samhällsmedborgare förpassas när vi blir för sjuka, eller för handikappade, för att kunna passera som vanliga normalstörda människor. Det är för alla oss och våra allierade jag startade Spoonieverse-bloggen för (snart) tio år sedan.
      2. Kup-sinne, eller hive mind som vi säger på engelska, är ett annat namn för det psykologer och sociologer kallar kollektivt medvetande. Jag har googlat lite för att se vad det kan tänkas heta på svenska, men jag hittade inget. I korthet handlar alltså kup-sinnet om att en grupp människor (likt bin i en kupa (därav namnet)) kan anta ett slags kollektivt medvetande där man delar en samling åsikter och värderingar som förenar och håller ihop gruppen. Därifrån växer så sakteliga även en kollektiv förståelse för sociala normer och kunskap om sådant som kan gagna eller skada kupan. (Detta är en super-förenklad förklaring baserad på franske sociologen Émile Durkheim och hans bok The Division of Labour in Society från 1893. För bättre förståelse rekommenderar jag att du läser mer om detta själv och även tittar närmare på de olika kunskapsriktningar som argumenterar om vad Durkheim “egentligen” menade och avsåg. Det är riktigt spännande och var en central del av läsandet såväl i min politiska skolning som i min lärarutbildning.)
      3. Prepping är ett coolare (?) sätt att säga preparing. På engelska, alltså. På svenska säger vi väl förberedelse. Eller krisberedskap. Det vill säga allt det man gör för att vara redo, eller beredd, i händelse av katastrofer och/eller olyckor.