DELAD GLÄDJE ÄR DUBBEL GLÄDJE

Delad glädje är dubbel glädje och idag bevisar vi det genom att

fortsätta vårt studiebesök i Tema: Vänlighet med att prata

om att fastna i sin komfortzon och hur svårt det kan vara

att ta sig ur den och komma igång med en ny vana eller rutin.

Speciellt om det nya innebär att man måste våga ge sig ut på

tunn is och prata med såväl familj, vänner och bekanta som

med vilt främmande människor på ett nytt, och ofta

väldigt ovant, vis. Tycker du att det låter det bekant?

Då är det framför allt dig jag riktar mig till nu.

IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT KOMMA IGÅNG

Idag ska vi ta oss an den tredje av sju artiklar i Tema: vänlighet. Om du är ny här (välkommen!) kanske du har missat de första två artiklarna i serien? Då föreslår jag att du börjar med att läsa om hur goda gärningar kan hjälpa mot smärta och stress och 50 goda gärningar du kan göra idag. Det kan vara lättare att hänga med i den här artikeln om du varit med från början.

Oavsett när du hittade hit, och hur många av mina artiklar du har läst, hoppas jag att du hittar något som intresserar dig i dessa texter. Och att det kanske kan inspirera dig att anta min veckolånga vänlighetsutmaning som jag introducerar i slutet av vår temavecka. Men nu tycker jag att vi sätter igång med dagens inlägg. Följ med så berättar jag mer om vad du kan göra för att komma igång med din nya vana, eller vardagsrutin.

Tydliggörande: Vissa länkar här på bloggen är så kallade affiliate links och om du väljer att köpa produkter genom dem får jag en viss ersättning för det. Om du vill veta mer om hur dessa länkar fungerar och varför jag har valt att använda dem kan du klicka här.

Har du tänkt på att ibland, när man ska börja med något nytt, är det stört omöjligt att komma på några bra idéer för att komma igång? Och att andra gånger kan man ha en hel lista med förslag framför sig och ändå känna att det är någonting som tar emot? Att det inte känns helt okej? Det kan kännas så även om själva förändringen är något man ser fram emot. Något man rent av längtat efter eller drömt om.

Jag vet av erfarenhet att många tycker att det känns fånigt att försöka planera sin vänlighet. Att vara vänlig på beställning. De tänker att det här med att vara snäll [1] och ge folk saker är något som hör särskilda tillfällen till. Jul, påsk och födelsedagar. Kanske lite godis till halloween. Och om det hänt något speciellt, så klart, som exempelvis barnafödande, bröllop, sjukdom eller dödsfall.

Det jag hör, bakom alla dessa ord, är en person som oroar sig för vad folk ska säga. Vad de ska tycka och tänka. Hur det ska gå med lajksen och kommentarerna på nätet. Sedan kommer frågorna. “De kanske tror att jag är ute efter något? Att jag bara fösöker fjäska och ställa mig in?” Gäller det en partner kan det även finnas en oro för att de ska tro att det är dåligt samvete som ligger bakom denna förändring i partnern. “Men tänk om [hen] tror att jag har varit otrogen?!”

Jag har full förståelse för att det kan skava. Att det kan kännas oroligt, främmande och kanske rent av lite skrämmande att ge sig ut i världen med ett nytt fokus. En ny värdegrund som är så skör att man inte riktigt förmår att förklara, eller försvara, den än. Inte minst med tanke på att de allra flesta av oss blandar ihop begreppen snäll, vänlig och god och tänker att det är samma sak.

Låt oss börja med att blicka tillbaka till svaret på frågan varför du vill göra den här omställningen. Eller åtminstone anta utmaningen och prova att levva så här i en vecka. Håll fast vid ditt svar på den frågan och tänk på det varje gång det tar emot. Som om det vore min hand. Och tänk dig sedan att vi gör den här resan tillsammans. Hand i hand som två trallande jäntor (eller vadhelst du tänker dig att vi är). Kom så går vi!

Delad glädje är dubbel glädje. Det är sedan gammalt. Men vad menar vi egentligen med det? Kan glädjen verkligen växa och bli större? Är den inte bara ett abstrakt och högst subjektivt koncept? Jo, glädjen kan verkligen växa. Den kan ta oss från små leenden i smyg ända till hysteriska skrattparoxysmer som får tårarna att spruta och snoret att rinna i tömmar nerför överläppen.

Det där lilla leendet, det är något vi i regel upplever i ensamhet. Något våra egna tankar och minnen kan väcka till liv alldeles själva. Men det där stora, okontrollerbara gapskrattet upplever ni nästan uteslutande i sällskap med andra. I situationer där den enes glädje på något vis speglar och bekräftar den andres. För av någon anledning söker människan i regel alltid efter bekräftelse. Efter tillhörighet och kamratskap. Och när vi finner det, även i de kortaste möten, förstärks våra sinnesupplevelser.

Situationer blir roligare, mat smakar bättre och utsikter blir vackrare i gott sällskap. Hela livet lyser omkring oss om så bara för någon minut. Och just där, just i det ögonblicket, kan vi känna ett lugn. Kan vi känna oss snälla. Redo att strö vår vänlighet omkring oss, som ett barn strör socker över filen när de tror att du inte ser. Men ögonblick är förgängliga och den där känslan av snällhet är snart försvunnen. Kanske minns du inte ens att den var där?

Vad håller dig tillbaka?

Den vänlighet jag pratar om handlar om något mer än att bara vara trevlig. Något mer än att vara snäll. Vänligheten ställer krav på oss. Den kräver ett visst mått av osjälviskhet, men även en djupare självinsikt. Vänligheten kräver att vi förstår oss själva och vår plats i tillvaron, så att vi kan utveckla vår empatiska förmåga och förstå den börda våra medmänniskor bär på. Vänligheten kräver, kort sagt, att vi lär oss vara goda vänner. Att vi behandlar oss själva, världen vi lever i och människorna i den som om de alla är våra vänner. Även om de inte nödvändigtvis vill vara vän med oss.

Det är, emellertid, inte helt lätt att leva upp till dessa krav. Vi lever i en tid då de flesta kämpar med att försöka få vadagspusslet, med hektiska scheman och alltför många åtaganden, att gå ihop. Det kan göra det svårt, för att inte säga hart när omöjligt, för oss att se utanför oss själva och ta hänsyn till andras behov. Det kan till och med vara så att vi helt har kopplat bort våra egna behov. Förpassat dem till någon mörk vrå i längst bak i vårt medvetande och förträngt dem. “Ska jag då plötsligt försöka knöla in ännu mer i mitt redan så omöjliga schema, så att någon annan kan få må bättre medan jag drunknar?” [2]

Nej. Det ska du inte. Vitsen med att lägga en ny grund är ju att du vet att det kommer att göra hela bygget bättre och mer stabilt. Det är fullt möjligt att just du måste inleda din utmaning med att bli vän med dig själv. Att du måste välja dig själv som den person som ska få ta del av, och glädjas åt, dina goda gärningar. Men oavsett vad du bestämmer dig för att börja med, oavsett vem du bestämmer dig för att försöka hjälpa, måste du först av allt ta dig ut ur komfortzonen. Du måste våga hoppa.

Klarar du inte av det kanske du får göra som min yngsta dotter när hon var liten och ville hoppa i havet från piren på Lörudden. Som de stora barnen. Hon försökte och försökte. Räknade ner, tog sats och sprang. Men varje gång blev det tvärstopp just som hon skulle till att hoppa. Det är ju väldigt högt. Till slut vände sig min mycket frustrerade lilla tjej till den äldre av mina två systrar och sade: Du får kasta i mig!

Så kom det sig att yngsta dotterns allra första hopp från Lörapiren inte blev något hopp alls, utan ett resolut kast med litet barn. Men sedan dess har hon hoppat själv. Det kan finnas många faktorer som håller dig tillbaka från att ta det där hoppet, men det viktiga är att du kommer fram till vad det är. Du kan inte fixa ett fel du inte vet om, men när felet väl är identifierat kan du lägga upp en plan och skrida till verket. Det är fullt naturligt att känna sig osäker och sårbar i det här stadiet. Det krävs mod och (åtminstone en smula) självförtroende för att kunna ge av sig själv, och våga ta emot, helt utan någon agenda eller särskild orsak.

ATT VÅGA LÄMNA KOMFORTZONEN

Med största sannolikhet kommer du att kunna lämna komfortzonen bakom dig helt och hållet. De allra flesta som antar mina utmaningar (jo, det kommer fler – detta är bara början!) gör det till slut, men de som lyckas har en sak gemensamt. De lärde sig att ta de baby steps, småbarnssteg, som jag ofta tjatar om. De började med att öva på att göra små insatser och goda gärningar här och där, och sedan antog de veckoutmaningen. Lite senare gjorde de även en månadsutmaning.

Ett led i den här utmaningen är att hålla koll på vissa saker. Att ta pulsen på sitt eget välbefinnande, skulle man kunna säga. Och i den processen framkommer det ofta att det fanns en dold faktor bakom det där första motståndet som nära nog hindrade dem från att alls komma igång. En slags grundinställning som de ofta inte ens hade varit medvetna om. De hade känt sig ovärdiga. Ovärdiga att ta emot det positiva gensvar och den tacksamhet som deras vänlighet eventuellt skulle kunna leda till. Som om det vore förmätet av dem att tro att just de skulle kunna göra en annan människa väl.

De som klarade av att tänka om och prova ett annat sätt att leva kände dock ganska snart att de fördelar som följde, de belöningar de fick, gjorde att de ville fortsätta. Ville ha göra mer och ville uppleva mer. De goda gärmingar de utförde ledde till en ny medbetandenivå. En omtänksamhet om sig själv och andra, som i sin tur ledde till uppskattning och belöningar i form av positiv återkoppling och ett ökat välbefinnande. Kanske den mest intressanta upplevelsen ändå var att den där rädslan för att drunkna i sitt eget liv medan någon annan fick hjälp att må bra kom på skam. Istället upplevde de som kroknat under en alltför stor börda att de fick mer ork och mer tillfälle till insikt och personlig utveckling ju mer de gav av sig själva, sin tid och sitt överflöd. De blev gladare och kände en tacksamhet som fick dem att vilja engagera sig i än mer vänlighet i en ständigt uppåtgående spiral.

När du väl börjar öva kommer du att märka att din vänlighet och dina goda gärningar skapar små stigar som leder ut ur komfortzonen. Dessa stigar kommer att hjälpa dig att lämna din egen lilla värld och upptäcka en helt annan värld. Ett helt annat sammanhang där du möter, och interagerar med, andra människor på ett helt nytt sätt. Det kan ha en väldigt stark effekt både på dig och på din(a) “mottagare.” De som du hjälper med din nyfunna vänlighet. Men även de som ser vad du gör, eller kommer i kontakt med dina ansträngningar, påverkas av upplevelsen. Dina goda gärningar skänker en slags vänskapsglans till världen omkring dig. Den smittar av sig. Och bara så du vet är det ytterst sällan du möts av negativa konsekvenser, så länge du tänker på de små tips och varningar jag utfärdade i förra artikeln. De allra, allra flesta blir positivt överraskade och glada när någon vill dem väl. Jag lovar!

Vad tror du? Börjar du känna dig redo att öva på lite vänlighet? Skulle du kanske rent av kunna göra något litet försök idag? Jag hoppas att den här temaveckan kan ge dig lite draghjälp på vägen ut ur din komfortzon.

Jag hoppas också att du kan få börja känna entusiasm och upptäckarglädje inför alla de sätt som du kan förbättra livet för dem du har omkring dig. Och i förlängningen, även för dig själv. För du är värd att få känna den glädjen. Den dubbla glädje som din nyfunna vänlighet skapar i mötet med andra människor.

Du är värd den.

PSSST!

Evalena Styf

M/S Resilience

Efter 25 år som anonym amatörbloggare på diverse gratisportaler bestämde sig Evalena Styf för att satsa på att bli proffs. Hon skulle samla ihop mer än 40 års skrivande av skiftande karaktär och tapetsera en hel vägg med sina alster. Snart nog visade det sig dock att detta var en omöjlig uppgift; en enda vägg kan inte rymma tusentals texter. Det blev början på M/S Resilience: fantasiskeppet där allt får plats, allt är möjligt och alla får vara med.

Evalena skriver främst om personlig och professionell utveckling; om att våga satsa på sina drömmar; och om hur man kan fortsätta leva och älska när allt känns hopplöst. Ur ett stormande hav av livsöden och äventyr fiskar hon upp ett brett utbud av ämnen, minnen och historier. Dessa tillagar hon sedan med omsorg, och av kärlek till det skrivna ordet, innan de, till sist, serveras på de olika bloggar som tillsammans bildar det skepp vars namn är ett av Evalenas främsta karaktärsdrag. Uthållighet.

VAD KUL ATT DU ÄR HÄR! VAD VILL DU GÖRA NU?

DAGENS FRÅGA?

HJÄLPA TILL?

DELA & GILLA

Vill hjälpa Växthuset nå ut till fler läsare kan du dela och gilla inlägg på pinterest, sociala medier och/eller i andra sammanhang. Tagga mig gärna när du gör det, så jag får möjlighet att tacka för hjälpen.

Kom ihåg att dela antingen med en länk tillbaka till sidan (det finns knappar för det överst på sidan). Använder du någon av mina texter i andra sammanhang lägger du till en källhänvisning som innehåller författarnamn, titel samt var och när det publicerades.

Det kan till exempel se ut så här:

Styf, Evalena. 2020. Namn på blogginlägget. Växthuset. [Blogg] 1 januari. http://frkstyf.com/ÅÅÅÅ/MM/DD/namn-pa-inlagget/ (Hämtad YYYY-MM-DD).

FÖLJA & PRENUMERERA

Du kan även hjälpa Växthuset genom att följa mig på sociala medier och gilla-dela-kommentera när jag postar något nytt.

För närvarande kan du hitta Växthuset på facebook, på instagram och på twitter. På pinterest har jag bara ett konto på engelska, men där finns även så kallade boards där jag lägger upp en ny pin för varje nytt blogginlägg på svenska. Här hittar du min coachingrelaterade pinterest; men jag har också en hel massa spännande samlingar med allt från matlagning och hemmafixartips till resmål och språkråd på Evalenas pinterest.

Månadsmailet rullar igång i början av 2021, men du kan prenumerera redan nu om du vill vara säker på att inte missa något. Alla som prenumerar innan nyhetsbrevets början kommer att få en liten present eller två efter att första månadsmailet skickats ut.

TACK FÖR HJÄLPEN

Som blivande proffsbloggare tar jag mer än gärna emot all hjälp jag kan få, och det jag behöver mest av allt just nu är hjälp att utvidga min läsekrets. Jag vet att det kan vara svårt att få följare att följa med från gratisportalerna till en privat domän, men med din hjälp kanske vi kan locka hit tillräckligt många för att google och de andra sökmotorerna ska börja känna igen mig.

Om du läser, delar, gillar, kommenterar, följer och prenumererar blir jag galet glad och tacksam. Då jobbar jag bättre och det blir många fler blogginlägg skrivna. Bra va? =)

DELAD GLÄDJE ÄR DUBBEL GLÄDJE
– KOM SÅ FÖRSÖKER VI SPRIDA DEN

IBLAND ÄR DET SVÅRT ATT KOMMA IGÅNG