NU ÄR DET SLUT PÅ GAMLA TIDER
NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT

Ja, nu är det slut på gamla tider.

Ja, nu är det färdigt inom kort…

Närå, oroa dig inte, jag har inte för avsikt att “gå I himmelen in” inom en överskådlig framtid. Jag må vara gammal, och den här erbarmliga farkosten jag färdas genom livet I må ta in mer vatten än vad jag kan ösa ur, men mitt värv är inte avslutat.

Du får helt enkelt stå ut med mig ett tag till.

Årets sista dag är snart till ända, och här ligger jag och filosoferar över det år som gått och det nya år som ännu ligger framför oss som ett oskrivet blad. Jag var ganska säker på att det här året var ett av de allra värsta i mitt liv, men nu när 2022 nästan är här är jag inte så saker på det. Såväl Brexit som Covid har ställt till med så mycket elände att jag oroar mig för framtiden. Det är en ny och skrämmande känsla för mig.

NB: Några av länkarna på den här bloggen är s.k. affiliate

 links, och det är möjligt att jag tjänar några korvören

om du väljer att köpa något genom dem.  

Jag har alltid älskat nyårsfirandet. Det har ett nära nog magiskt skimmer över sig (särskilt hemma hos mina föräldrar), och när klockan ringer ut de sista slagen för det gamla året är lättnaden nästan påtaglig.

Varje år, så länge jag kan minnas har jag tillbringat årsskiftesnatten med att filosofera över det år som gått och skriva ner mina nyårslöften. Små hälsningar till mig själv att hålla fast vid när det nya året bjuder motstånd, och snålblåsten gör det svårt att hålla fast vid något.

Det har funnits stunder i mitt liv då ormtungekören, som bor någonstans i mitt undermedvetna, skulle ha triumferat om inte mina nyårslöften funnits där. Och påmint mig. Om vem jag är, och vad det var jag ville åstadkomma.

Om vad jag kämpat för, och vad meningen med själva livet är egentligen.

Min självkänsla har alltid varit vacklande, men mitt självförtroende – tilliten till min förmåga att ta mig från punkt a till punkt b – var i stort sett intakt och oförtrutet ända till 2011 (men det ska vi inte prata om nu). Till och med i de stunder då all annat föll var det självförtroendet som bar mig.

Självförtroendet och mina nyårslöften.

Men inatt har jag, för tredje året i rad, inga löften att skriva ner. Inte ens en ynkans liten lapp att pigga upp mig själv med, någon dag då tillvaron känns mer än lovligt motig, ska jag skriva denna natt.

“Va? Varför då?” Det skulle du kanske ha frågat om du inte bara vara en liten skapelse sprungen ur min fantasi.

“Jo, förstår du, det finns ett väldigt enkelt svar på den frågan.” Så skulle jag, så klart, ha svarat. “Jag har inga nyårslöften kvar. Inte ett endaste ett! Jag har inte betat av fjolårets (förr-förrfjolårets om vi ska vara petnoga) jättelöfte än, och det lär nog dröja några år till innan jag kan påstå att jag gjort det.”

Och här skulle jag inte hålla det emot dig om du trodde att jag kanske var sådär som folk är mest. Du vet en sådan där filur som högtidligt avlägger storstilade nyårslöften under nyårsnatten och sedan glömmer bort (eller bara struntar i) dem någonstans mellan trettonhelgen och påsk. Du skulle ha fel, förstås, men jag skulle förlåta dig.

Ja, käre värld vilken situation!

Vad ska vi nu hitta på, min käre kompanjon? Ska vi fortsätta med vår hitte-på-dialog? Eller borde jag kanske vara en duktig liten mormor och kräla ner i bingen igen? I helsicke heller! Det finns en massa vitt utrymme kvar på den här sidan och jag ska muta in varje kvadratcentimeter! 

Om du stannar kvar och håller mig sällskap här i den mörka nyårsnatten så kan jag berätta en hemlis för dig. Faktum är att jag tycker det känns riktigt busigt att ligga här och skriva om mitt hemliga projekt på en blogg som ingen annan än jag känner till. Och att få ligga och skriva något bara för skrivandets skull känns obegripligt lyxigt. Jag tror nästan att jag skulle kunna vänja mig vid att ha det så här.

Så, låt oss återgå till mitt sista nyårslöfte. Jo, jag är väl medveten om att att det låter en smula dramatiskt att kalla det “mitt sista”, men jag skrev bara ett löfte 2018 och jag har inte skrivit några fler sedan dess. Nej, jag tänker inte skriva ner något hittepålöfte bara för att. Jag fick ärva tillräckligt med vidskepelser från min älskade mormor, och de är mig nästan lika kära som hon var. Att försöka ändra kurs för min framtid bara för att ett sketet ord låter ödesmättat är inte riktigt min stil.

Om du slutar bråka med mig nu så kanske jag hinner berätta lite mer om min hemlis innan året är slut. Jag är faktiskt riktigt stolt över det här nyårslöftet och jag tror jag kommer att kunna låta fler och fler höra om det nästa år. Men inatt, min vän, är det bara du och jag, och jag hoppas det får vara så ett tag till.

MORMOR OCH MINA NYÅRSLÖFTEN

Jag kan ju börja med att berätta att jag älskar nyårslöften. Ända sedan jag förlorade min Mormor, och med henne min barndom, har jag tillbringat några timmar varje nyårsnatt med att klä mina mål för det nya året i ord.

Det har varit något av en magisk rit för mig. En stund då jag kunnat återknyta till mormor och det kunskapsarv hon lämnade efter sig. Hon fyllde år på nyårsdagen, men hon brukade fira sin födelsedag på nyårsafton. Hennes närvaro har alltid känts som starkast i nyårsnattens vargtimme, du vet den där stunden då den döende natten äntligen kommer till ro och den nya dagen tar över.

Att få dela den stunden med henne, och att det är just hon som först av alla får veta vad jag drömmer om, är så fint. Det var ju trots allt hon som lärde mig att skriva ner mina drömmar.

Hej, Mormor, kan du fatta att det var mer än 40 år sedan?

Fyrtio år som jag nogsamt funderat över vad jag behöver, vill och drömmer om att göra. Fyrtio år som jag ansträngt mig för att nogsamt följa min utveckling i mina anteckningsböcker och, på senare år, bloggar.

Vissa år har jag lyckats över förväntan. Andra år har jag fått lova mig själv samma sak igen. Och ibland har det hänt mer än än gång. Det har funnits år då jag fegat ur och valt de enklast tänkbara målen. År då jag hatat mig själv för att jag valt mål som var för tuffa och krävde för mycket av mig. Men det har aldrig någonsin funnits år då jag valt att inte sätta några nya mål alls. Inte ett enda.

Men så kom 2018…

Då gjorde jag något nytt. Istället för att välja ut några saker att satsa på inom vart och ett av mina fokus- och utvecklingsområden, valde jag att satsa allt på ett kort. Det fanns en katalysator bakom det beslutet, men just nu kan vi nöja oss med att titta på det val jag gjorde.

Nyårslöftet var kopplat till min mormor och kunskapsarvet från våra mor- och farföräldrar. De generationer som kom före och beredde vägen för oss. Jag hade funderat ganska länge på vad jag skulle kunna lämna efter mig till mitt barnbarn (och eventuella framtida barnbarn) när tanken slog mig. Plötsligt visste jag precis vad jag ville göra, men tanken var befängd!

Det var för stort, för svårt, för läskigt. Perfekt, med andra ord!

Jag bestämde mig ganska omgående för att strunta i ormtungekören (de började bli på tok för malliga ändå) och vred upp ratten till 11. Jag listade varenda liten detalj som skulle behöva göras för att ett projekt som detta skulle kunna sjösättas, och så bakade jag ihop dem till ett enda monstruöst projekt. Sedan gav jag mig själv en femårig tidsplan och satte igång.

Nu har det här nyårslöftet i princip tagit över mitt liv. Jag siktade högre än någonsin och satte mål som, ärligt talat, skrämde slag på mig. Sedan såg jag till att nogsamt skriva ner varenda liten detalj så att det inte skulle finnas några kryphål någonstans. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om det finns en öppen bakdörr så kommer jag att dra när det blir för svårt, eller för känslomässigt utmattande. Och jag hade inte för avsikt att låta mig själv fega ur det här projektet.

Jämarns, vad smart jag är ibland! Här finns inga kryphål. Och tur är väl det.

Nu kan jag inte avslöja alla detaljer kring det här galna nyårslöftet än, men jag kan tala om att den här bloggen, och systersajten Ms Styf är två små kugghjul i det maskineri jag jobbar på. I tre år har jag planerat, förberett, läst på och organiserat och nu är jag äntligen redo att börja bygga. Om allt går som jag hoppas kommer jag att kunna avtäcka den här bloggen under 2022, och då börjar mitt sista stora äventyr på riktigt.

Jag har några datum som jag funderar kring, men det är för tidigt för att säga något högt än. Just nu känner jag mig lite som om jag vore gravid igen och mån om att skydda magen från ovälkommen uppmärksamhet. Det är en rätt skön känsla, faktiskt, och jag vill nog hålla kvar den ett tag till. Går det här vägen så lär jag få fortsätta jobba med det här projektet i resten av mitt liv, så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig som om jag vore gravid.

Något jag vill vara väldigt tydlig med dock är att jag inte räknar med att lyckas. Snarare tvärsom. Jag är rätt övertygad om att jag gett mig in på ett galet hybrisprojekt och att det bara är en tidsfråga innan detta monster får vingar. Jag ser framför mig hur det använder dem till att flaxa iväg, ta sats och attackera mig bakifrån när jag minst anar det. Därav rädslan jag talade om tidigare. Men jag antar att det är sådant man får räkna med, och en del av charmen, när man jobbar på ett kunskapsarvsprojekt.

Det går helt enkelt inte att veta hur det slutar.

Även om jag snålar med detaljerna så tror väl att jag kan säga att det här är ett projekt som kräver en himla massa skrivande. Jag kan nog också säga att det kan vara en bra ide att hålla ögonen på den här sidan och att prenumerera på mitt kommande nyhetsbrev. Då får du möjlighet att hänga med från början och se om det blir en tummetott av detta eller inte. Det kan även hända att du får veta lite mer om vilken slags galenpanna jag är; och vad för slags resa det var som ledde mig från ett sömnigt bondesamhälle i Västernorrland till den säng i utkanten av London där jag tillbringar 98% av min tid.

JA, NU ÄR DET FÄRDIGT INOM KORT...

a status bar loading 2022 against a backdrop of wood grain and fairy lights

Okej, min vän, hur långt har vi kommit nu då? Vi har pratat om Min Stora Plan och att förhoppningen är att hjulen ska börja snurra innan det är dags att “fira” nästa nyårsafton. Men om det ska hända måste jag klara av en himla massa jobb. Fast inte ikväll. Inatt är det bara du och jag (och Mormor så klart) och jag vill gärna fortsätta prata hemlisar med dig i sann nyårsanda.

Vet du? Vi gjorde det!

Trots allt elände 2021 slängde över oss har vi tagit oss ända fram till de sista skälvande minuterna ännu ett år. And here we are, me and you, och och det här skitåret är snart ett minne blott. Snart är den här, stunden då vi kan lämna det gamla bakom oss och ta ett kliv in i det nya. Stunden då vi får ta det där första, befriande andetaget för 2022.

Är du på Skansen nu?

Hör du nyårsklockan?

Kom!

Räkna ner med mig så ses vi på andra sidan!

12, 11, 10, 9, 8, 7…

Puss å Kram,

//Evalena

© Evalena Styf, 2021

PSST!

      1. Texten i den blå bilden i början av den här posten är, så klart, från ABBAs underbara Happy New Year..
Evalena Styf
Storyteller

Efter mer än 25 år av amatörbloggande på diverse gratisplattformar, bestämde jag mig för att bli proffsbloggare. För att göra en väldigt lång historia kort, så ville jag rensa mina arkiv i sann döstädaranda, och se om jag kunde hitta ett sätt att pussla ihop ett motiv från resultaten av 40 års skrivande. Jag tänkte mig att det skulle kunna bli som en hel vägg med texter från olika perioder av mitt liv.

Det var en intressant tanke, om jag får säga det själv, men en första överslagsräkning kom fram till att jag skrivit tusentals texter. Det finns mig veterligen ingen vägg som kan bära så många tapetlager, så jag fick helt enkelt släppa det. Men om du tror att det var The End för min dröm, då känner du du inte mig. 😏

Jag skapade The Resilience för att jag ville ha ett fantasipiratskepp där alla passar in, allt är möjligt och alla kan få vara med. Nu ligger jag i kaptenshytten och sorterar mina texter, som i grova drag framför allt handlar om skrivande, personlig och professionell utveckling, att våga följa sina drömmar, att göra skillnad, och om hur man går vidare, lever och älskar när allt verkar falla samman.

Ur mitt livs stormiga hav försöker jag fiska upp ett vitt urval av ämnen, berättelser och historier. Jag kryddar dem med omsorg, tillagar dem i min förkärlek för det skrivna ordet, och serverar dem på de olika bloggar som tillsammans bildar det imaginära piratskepp som jag döpt efter ett av mina främsta karaktärsdrag. Motståndskraft. Smaklig måltid!