GOTT NYTT ÅR!
VÄLKOMMEN TILL 2022

sex,

fem,

fyra,

t r e e,

t v å å å ,

ååååååååååååhhhhh,

D Ä R

drog jag det första, magiska andetaget för 2022.

Och just den luften vill jag nu använda till att önska just Dig…

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

Jag är rätt övertygad om att Happy New Year är den bästa nyårssången av alla.

Jag hoppas att du gjorde (eller gör!) något trevligt för att fira in det nya året. Här har det varit osedvanligt stillsamt och lite ledsamt i år igen. Något nyårsfirande bidde det då i alla fall inte. För mig känns det inte som om detta kommer att bli ett år att fira. Heller.

Det känns inte ens som om det här är ett av de åren i mitt liv jag kommer att vilja minnas när det väl är till ända. Ett riktigt skitår är vad jag förväntar mig att 2022 kommer att bli. (Ska förklara hur jag tänker kring detta i en kommande post.)

Bläää!

Ja, det är liksom där ribban ligger i natt. Och ja, jag vet att jag är fånig.

Jag är pinsamt medveten om att detta förmodligen bara är sexåringen i mig som surar, och inte riktigt vill gilla läget. Men jag säger det ändå:

Jävla skit-Brexit! Och jävla skitvirus!!

NB: Några av länkarna på den här bloggen är s.k. affiliate

 links, och det är möjligt att jag tjänar några korvören

om du väljer att köpa något genom dem.  

I år blidde det inte ens en julgran. Mitt julpyntande sträckte sig inte längre än till att färga håret rött och måla naglarna med silverglittrande nagellack i år. För tredje gången sedan jag välsignades med min förstfödda, och fick den finaste titeln av alla, har jag tillbringat hela jul- och nyårshelgen ensam, och utan något riktigt firande.

Eller ensam och ensam; mol allena har jag ju i ärlighetens namn inte varit.

Mellansonen, som för närvarande är den som ansvarar för skötseln av det husdjur jag blivit, är ju här. Och så även hans flickvän. De bor och arbetar på övervåningen, och de äter middag tillsammans med mig (nästan) varje dag. Jag är väldigt glad och tacksam för det.

Men det är väldigt tyst här…

För säkerhets skull, eftersom det är möjligt att du inte känner mig sedan tidigare, är det väl bäst att jag berättar att det här med att leva i ett tyst hus är nytt för mig.

Jag har fem vuxna barn, ett barnbarn, en hund och fyra katter. För fyra år sedan var endast Äldsta Sonen utflugen och det är inte han som har ett eget barn.

Vi andra, det vill säga mina två döttrar, två av mina söner, barnbarnet och fem husdjur, bodde, i vad vi här i England kallar ett house share, tillsammans. Och vi hade en stadig ström av besökande vänner, släktingar och familjemedlemmar, så huset var alltid fullt.

Till saken hör att jag, på grund av sjukdom och funktionshinder, bor i vardagsrummet. Och eftersom engelska hus i regel har kök vi i Sverige skulle klassa som en kokvrå, delar jag rum med familjens matplats.

Nu är jag priviligierad jämfört med många andra i min situation, och jag är oändligt tacksam för att mina barn valde att dra hela lasset för min omsorg själva, men nog fanns det dagar då det kändes som om jag bodde på en jäkla tunnelbaneperrong alltid.

Nog fanns det dagar då jag tyckte det var slitsamt att det satt folk och fikade, pysslade, spelade spel, läste läxor eller bara umgicks på mindre än en meter från min säng.

Jo, så var det. Men allra mest, typ 29 dagar av 30, var det så att jag tackade min lyckliga stjärna för min livliga, larviga, ljudliga familj och det liv de gav mig.

MEN NU ÄR DE BORTA

Det är bara jag och mellansonen kvar nu. Och egentligen skulle han också ha lämnat boet, men istället blev han kvar här med mig. Som den där flyttfågeln som tyckte det var för kallt och inte kom sig iväg när alla de andra flaxade iväg i soluppgången.

Vi är väldigt lika varandra, mellansonen och jag. Jag oroar mig för att han har det trist och långsamt här, och tycker att han borde bo närmare sina syskon så att de kan umgås och hjälpa varandra där det behövs. Han oroar sig för att lämna mig i händerna på den kommunala hemtjänsten, och tycker det är bra att vi bor tillsammans och hjälps åt med de kreativa skapandeprocesserna.

För stunden tror jag vi båda har resignerat en smula och accepterat att den andre inte kommer att ändra sin inställning. Så just nu är det vi. Mellansonen och jag. Och flickvännen, min hund och hans två katter.

Och så denna ekande tystnad!

“Men,” hör jag att du undrar, “var tog de andra vägen då?”

Jo, förstår du, de flaxade iväg i soluppgången. Men det är en lång och ledsam historia, så den tar vi en annan gång. Inatt tänker jag fortsätta sura över skit-Brexit och skitviruset medan jag funderar på hur jag ska lösa några tekniska problem jag måste lösa om det ska bli något proffsbloggande i år.

Och det ska det!

Även, eller kanske rent av i synnerhet, om mina farhågor besannas och det blir ännu ett riktigt skitår.

Så nu tar jag mig samman, önskar dig en god natt och försöker jobba vidare och sova en stund. Det är ju en dag imorrn å. Och tekniskt sett är den redan här.

Kram, min vän, och god fortsättning på det nya året!

//Evalena 😘

© Evalena Styf, 2021

PSST!

      1. Texten i den blå bilden i början av den här posten är, så klart, från ABBAs underbara Happy New Year..
Evalena Styf
Storyteller

Efter mer än 25 år av amatörbloggande på diverse gratisplattformar, bestämde jag mig för att bli proffsbloggare. För att göra en väldigt lång historia kort, så ville jag rensa mina arkiv i sann döstädaranda, och se om jag kunde hitta ett sätt att pussla ihop ett motiv från resultaten av 40 års skrivande. Jag tänkte mig att det skulle kunna bli som en hel vägg med texter från olika perioder av mitt liv.

Det var en intressant tanke, om jag får säga det själv, men en första överslagsräkning kom fram till att jag skrivit tusentals texter. Det finns mig veterligen ingen vägg som kan bära så många tapetlager, så jag fick helt enkelt släppa det. Men om du tror att det var The End för min dröm, då känner du du inte mig. 😏

Jag skapade The Resilience för att jag ville ha ett fantasipiratskepp där alla passar in, allt är möjligt och alla kan få vara med. Det föddes ur ett liv i spillror flr att ta mig ut på mitt sista stora äventyr. Nu ligger jag i kaptenshytten och sorterar mina texter, som i grova drag framför allt handlar om skrivande, personlig och professionell utveckling, att våga följa sina drömmar, att göra skillnad, och om hur man går vidare, lever och älskar när allt verkar falla samman.

Ur mitt livs stormiga hav försöker jag fiska upp ett vitt urval av ämnen, berättelser och historier. Jag kryddar dem med omsorg, tillagar dem i min förkärlek för det skrivna ordet, och serverar dem på de olika bloggar som tillsammans bildar det imaginära piratskepp som jag döpt efter ett av mina främsta karaktärsdrag. Resilience. Eller motståndskraft som vi säger på svenska. Smaklig måltid!