BLOGGNYTT
MEN HAR DU SETT PÅ GRÖNE?

Men har du sett på gröne! Idag är det tre månader sedan jag skrev mitt första smyginlägg på den då helt vita väggen här inne. Och två år sedan pandemin var ett faktum. Det var som en annan tid då. Visst, vi hade redan sett skrämmande rapporter från ett virushärjat område i Kina. Men vi hade också hört våra egna förståsigpåare säga att det minsann inte fanns någon anledning för oss att oroa våra söta små huvuden med tankar på något Kina-virus.

De är bra dumma ibland för det mesta, de som borde veta bättre.

I Skedisvärlden [1] har vi något av ett kup-sinne [2] beträffande rykten om sjukdomar och annat elände som kan tänkas utgöra ett hot mot mänskligheten och dess hälsostatus. Inte för att vi lider av någon slags kollektiv det-händer-bara-oss-melankoli, utan snarare för att all slags elände som kan tänkas få mänskligheten på fall har en tendens att slå etter värre mot våra medborgare. Och i de stunder vi som mest behöver kunna förlita oss på vårt samhälles hjälp och stöd har, historiskt sett, samhället svarat med att vända oss ryggen.

Kanske är det inte helt orimligt, mot den bakgrunden, att vår oro i situationer som dessa tenderar att stå i direkt proportion till hur ihärdigt samhällets förståsigpåare intygar att vi inte behöver bry oss. Att här inte finns något att se. Och detta var inget undantag.

I januari 2020 tittade England, och världen i övrigt så vitt jag kan se, på Kina och såg ett internt problem som sade mer om Kina och kineserna än om det moderna samhällets förmåga att hantera en pandemi. Det snackades om våtmarknader och vad för slags folk som käkar fladdermöss, men inte särskilt mycket om vad vi skulle ta oss till om/när viruset började härja bland oss “civiliserade” européer. Men vi skedisar hade redan börjat diskutera isolering och det som idag ofta kallas prepping [3].  

Jo, jag raljerar en smula, men det var så det var. 

När brevet från vår Nationella HälsoService (NHS) kom i mitten mars behövde jag inte vidta några nya säkerhetsåtgärder för egen del. Jag hade redan, liksom många andra av mina skedisvänner, isolerat mig för att undvika coronasmittan. Det var snarare för de familjemedlemmar som bor med mig som NHS-brevet innebar en stor förändring. För här stod det nu i klartext att jag förväntades isolera mig i tre månader, till att börja med, och att alla som hade för avsikt att leva tillsammans med mig hade två alternativ.

Alternativ 1 var, kort och gott, total isolering för hela familjen. Om vi istället satsade på Alternativ 2 skulle vi behöva följa en rigorös säkerhetsrutin som, i stort sett, innebar att vi skulle hålla oss ifrån varandra. Vi skulle ha separata badrum, eller ett system för att desinfektera alla badrumsytor, byta handdukar etc efter varje besök. Vi skulle ha ett minutiöst saneringsprotokoll i köket så att inga ytor, inga produkter eller koppar, fat etc. skulle kunna sprida smitta. Vi kunde bara vara i samma rum i korta stunder och bara om vi använde skyddsutrustning och såg till att ventilera utrymmet noggrant.  

Ja, du ser ju.

Det finns säkert familjer som kan leva, eller tvingas leva, så; men vi kan väl säga som så att i denna skara av bohemiska konstnärssjälar är petimäterprotokoll inte direkt något vi behärskar. Med ett undantag. Intensivsjuksköterskesonen har örnkoll på allt vad bacillusker, riskanalys, smittspridning och annat som man kan behöva begripa sig på i tider som dessa. Och han sade att det var Alternativ 1 som skulle gälla för oss. 

Eller sade och sade. Nu gjorde jag honom en otjänst. Han skulle aldrig säga så. Han förklarar nogsamt vad alternativen är och vad han kan se för för- och nackdelar med dem. Men han är alltid noga med att påpeka att det är mitt hem och, därmed, mitt beslut. Men jag är ju inte dum (inte på det viset i alla fall), så det är klart att jag gör som han säger.

Alternativ 1 fick det bli.

Tolv veckor skulle det vara. Nu har vi varit isolerade i två år och har bara tagit emot en enda besökare (en värmepanneingenjör). Det är tolv veckor sedan någon kom in i, eller gick ut ur, vårt hus. Våra varor har levererats till, och lämnats utanför, vår dörr av människor i skiftande skyddsmunderingar. Periodvis, speciellt de första månaderna, har det varit svårt att få tag i mat. Mycket är utsålt och mycket är betydligt dyrare än vad vi är vana vid. Men vi får äta, jag har fått mina mediciner (med några undantag) och vi är tillsammans. På många sätt har vi haft det bättre än vad jag hade kunna ana och jag är evinnerligt tacksam för det.

Nu är det bara jag och #3 kvar. Han har varit “på utsidan” tre gånger (för sina vaccinationer), och jag en gång. Det här har, utan tvekan, varit den mest overkliga perioden i mitt liv. Och det vill inte säga lite. Jag trillade ner i Helvetesgapet nio månader in och “förlorade” ett helt år av det som kallas social samvaro med människor man inte kan träffa eller ta på i dessa tider. I sanningens namn förlorar jag fortfarande eftersom jag mestadels finner det för plågsamt att hantera den sociala aspekten av detta. Jag har fått en slags förståelse för vad långvarig isolering kan kosta  en människa. En insikt jag hade kunnat vara utan, men som jag väver in i mitt skrivande.  

Till min ohöljda förvåning har jag inte gett upp hoppet om ett post-pandemiskt liv. Än. Jag fortsätter göra vad jag kan för att hjälpa andra i den mån jag kan. Jag fortsätter jobba på mitt imaginära piratskepp och förbereder mig för den officiella sjösättningen. Den som jag hade trott skulle bli av hösten 2020. 

Om du är en sådan där som lägger märke till mönster kanske du noterat att jag skrev de två tidigare nedräkningsinläggen den 15e januari och februari. Idag, den 15e mars, publicerar jag det sista inlägget och nedräkningen är därmed avklarad. Så vad händer nu då? Jo, jag har en dröm. En stilla förhoppning om att kunna börja fylla det är utrymmet med en stadig ström av artiklar och inlägg. Att fylla hyllor och väggar med innehåll och bilder som kan vara andra till nytta och glädje.

Om jag kan göra det, då kanske det här kan bli det växthus för personlig och professionell utveckling jag tänkt mig.

I själ och hjärta tror jag att jag är något av en fornnordisk vala. Jag gillar nummersymbolik och andra saker som gör livet bättre och mer meningsfullt eller intressant. Som nyårslöften och vänlighet till exempel. Jag tänker mig att vi skulla kunna börjavår resa med att diskutera målsättning och medmänsklighet. 

Vad tror du? Ska vi gissa att det kommer att ta ett år att få det här utrymmet att likna något? Kanske rent av något jag kan kalla Växthuset, min coachingblogg? Det är i alla fall målet, och jag tänker mig att vi kan fortsätta träffas här, i sann covid-anda, och käka fingermat, dricka the and prata? Låter det bra?

Topp, då kör vi på det!

Då gnor jag vidare och försöker ordna så att vi kan ha en officiell inflytthingsfest här om ett år.

Kram, min vän, och tack för besöket!

//Evalena 😘

PSSST!

      1. Skedisvärlden, eller Spoonieversum, är mitt namn för den parallella värld dit alla vi opassliga samhällsmedborgare förpassas när vi blir för sjuka, eller för handikappade, för att kunna passera som vanliga normalstörda människor. Det är för alla oss och våra allierade jag startade Spoonieverse-bloggen för (snart) tolv år sedan.
      2. Kup-sinne, eller hive mind som vi säger på engelska, är ett annat namn för det psykologer och sociologer kallar kollektivt medvetande. Jag har googlat lite för att se vad det kan tänkas heta på svenska, men jag hittade inget. I korthet handlar alltså kup-sinnet om att en grupp människor (likt bin i en kupa (därav namnet)) kan anta ett slags kollektivt medvetande där man delar en samling åsikter och värderingar som förenar och håller ihop gruppen. Därifrån växer så sakteliga även en kollektiv förståelse för sociala normer och kunskap om sådant som kan gagna eller skada kupan. (Detta är en super-förenklad förklaring baserad på franske sociologen Émile Durkheim och hans bok The Division of Labour in Society från 1893. För bättre förståelse rekommenderar jag att du läser mer om detta själv och även tittar närmare på de olika kunskapsriktningar som argumenterar om vad Durkheim “egentligen” menade och avsåg. Det är riktigt spännande och var en central del av läsandet såväl i min politiska skolning som i min lärarutbildning.)
      3. Prepping är ett coolare (?) sätt att säga preparing. På engelska, alltså. På svenska säger vi väl förberedelse. Eller krisberedskap. Det vill säga allt det man gör för att vara redo, eller beredd, i händelse av katastrofer och/eller olyckor.